Under helgen var jag med några ledarkollegor i Friluftsfrämjandet i Paradiset. Vi övernattade i torpet och strövade i naturreservatet. När vi idag gick Tornbergsslingan hände nåt som är så osannolikt det bara kan bli.

Strax innan vi nådde utsiktstornet stannade några av oss till för att fota ett gammalt träd. Nån kastade iväg nåt den hittat under trädet. Detta nåt for mot stigen där det så småningom blev upplockat av en annan i gruppen. Vid det laget hade jag hunnit fram och kunde se vad detta nåt var: en kudde. Att se kudden och utbrista nåt i stil med vad fan gör den här var ett.

Och visst kunde man undra vad fan denna kudde gjorde där. För tre veckor sedan var jag med en annan grupp på tur i samma område och då hittade vi just denna kudde utmed en annan stig inte långt ifrån där den hittades idag. Då bars den ned till torpet i Paradiset där den lämnades i stugvärmen. Och idag hittades den återigen ute.

Hur stort är oddsen liksom. Jag är rätt säkert på att det är samma kudde. Den är lite gammaldags och nån har en gång i tiden lagt mycket tid och möda på den. Vi förvånades redan för tre veckor sedan över dess närvaro i skogen.

Nu har jag återigen lämnat kudden i stugvärmen och hoppas att den denna gång får stanna där.

Ikväll var jag med några bekanta som i likhet med mig är ledare i Friluftsfrämjandet ute och rekade till en Outdoor-After-Work vi ska vara värt för. Vi träffades efter jobbet strax utanför stan för att kolla in en möjligt plats för vårt AW. Två av oss kom direkt från jobbet o vi hade bara köpt med oss lite fika på vägen. Inget stort alltså. Vi gick ett par hundra meter från parkeringen till Sandasjön och slog oss ner i de sista stålarna av solen. Vi satt, pratade och gjorde upp planer för AW:t.

Vi som älskar skogen och vildmarken vet vad som händer när vi kommer ut. Kroppen slår av stressen och må-bra-ämnen sköljer över en. Men vi glömmer lätt bort att det inte behöver vara en heldag på leden eller en väcka på fjället. Att en vanlig vardagskväll bara ta sig ut i naturen ger mycket den med. Och kräver så lite. Vi var kanske ute i 90 minuter men det räckte. Det är ingen ny insikt för mig men jag glömmer bort den lika ofta som jag får den. En paddeltur mitt i veckan eller en promenad i närmaste skog för att lyssna efter ugglor en vardagskväll gör att jag tankar lite extra energi för att ta mig an vardagen. Idag blev det en promenad på kanske 800 m och en improviserad picknick i kvällssolen. Större prestation än så blev det inte. Energinivån ligger dock på en högre än när jag vaknade imorse …

Etapp nio: nånstans efter Rodacherbrunn – Blankenstein

Längd: 12 km

Jag sov som ett litet barn. Vaknade bara en gång vid tolv eller ett tiden. Då hade månen gått i moln. Det anades var den var men inte mer. Jag blev lite oroligt ifall det skulle börja regna i alla fall. Jag låg torrt i hammocken men min ryggsäck var lite mer utsatt. Men nu kunde jag inte göra nåt åt det så jag somnade om. När jag vaknade vit kl. 7.30 höll solen på att ta sig över träden och det rådde ingen tvivel på att det åter skulle bli en fin och framförallt varm dag. 

Jag packade ner hammocken ock allt annat i ryggsäcken och fortsatte min väg. Trodde att jag nog skulle behöva gå fram till vindskyddet för att hitta bord och bänkar för att kunna äta frukost men så var det inte. Bara 100 meter efter sovplatsen fanns ett bord med 2 bänkar. Lite nedgången men okej. Den symboliserade lite dessa sista mil av leden som hade varit tabu under DDR-tiden. En del av sträckan befann sig i spärrzon. Till dessa 5 km innanför gränsen fick vanligt folk inte komma således behövdes ingen vandringsled där heller. Den nämndes tydligen aldrig ens. Även om det är 27 år sen leden öppnades i sin helhet igen så tycker jag mig se en skillnad i infrastrukturen. Man har snabbt snickrat ihop lite skyltar och vindskydd mm samt målat lite ledmarkeringar påträden men där har det stannat. Mycket av infrastrukturen har förnyats på den delen som alltid har varit öppen och av inskriptioner  i vissa vindskydd att döma är dem vid det här laget nog också upp emot 20 år gamla. Ändå känns de fräschare, mer omhändertagen än de på den  föredetta stängda delen av leden.

Vid 12-tidenkom jag fram till … Där fanns en krog som jag ville paus i. Tyvärr var den stängt ännu och granen som jag frågade om öppetiderna kunde inte lämna tydliga svar. Det var nog lite si och så. Men just idag hade krögaren åkt iväg för en stund sen …. Okej. Inget kallt öl för mig då. Jag satt mig på en bänk runt hörnet för att kolla in resten av etappen. Efter en stund hör jag ökat liv från krogens håll då jag beslutar mig för att titta till den en gång till och vad ska jag säga: nu var den öppen. Jag gick mitt kalla öl i alla fall. 

Efter en timmes paus vandrade jag vidare. Till en början på stigar mellan ängar med ärtor sedan tyvärr de sista kilometerna på gatan eller dess dikesren. Det skulle finnas en alternativ sträckning på stigar i skogen men den hittade jag aldrig. De sista 3 kilometerna gick det ganska brant nedför. 

Vid 16-tidenkom jag fram till byn Blankenstein som var målet inte bara för dagen utan för hela vandringen. Nu var det bara att ta mig igenom den och ner till floden …. När jag väl hade tagit det obligatoriska fotot satt jag mig ner på en bänk i skuggan. Jag var helt slut. Det hade nog varit varmare än tidigare dagar och mycket av dagen hade jag dessutom befunnit mig i solen. Skugga fanns det inte mycket av på denna etapp. Det var även en liten känsla av tomhet som fanns där. 169,29377 kilometer hade tagit slut. Jag har aldrig tidigare gått så långt under så få dagar. Jag är lite stolt på mig.  Det måste jag medge. Ibland måste man utmana sig själv! 

När jag väl kommit igång igen gick jag tillbaka en bit av vägen som jag just hade kommit. På vägen ner hade funderat på om jag skulle gå in gästgiveriet med detsamma eller om jag först skulle gå ner först. Den senare varianten vann då jag var osäkert om jag annars överhuvudtaget skulle ta tagit mig ner. Efter lite uppfräschning gick jag ut igen till byns mycket välsorterade livsmedelsaffär för att handla dricka och lite annat till resan. Väl tillbaka satt jag mig med en öl i gästgiveriets trädgård och kom att samtala med andra gäster tills långt in på kvällen.

Etapp åtta: Steinbach am Wald – Rodacherbrunn

Längd: 15 km

Jag sov dåligt i natt. Undrar om det var kilometrarna som spökade. Jag vaknade flera gånger vilket inte är lik mig och hade svårt att somna om. Vid kl. 7.30 gav jag upp och klädde på mig.  Packade långsamt ryggsäcken med det mesta.  

Frukosten var överdådig. Mycket av allt typ. Eller rättare sagt såhär: hade man delat på t.ex. skivorna av leverpastejen så hade de fortfarande varit stora. Undrar vem som skulle äta allt det där.  Så många var vi inte som övernattade på hotellet. 

Det var varmt redan kl. 9 på morgonen.  Och den första biten av leden gick dessutom på gatan i stekande sol. Huvudgatan var avspärrat en ganska lång bit för asfalteringsarbeten. Antagligen var det tänkt att avspärrningarna även skulle gälla gångtrafikanter men jag var inte den ända som tog mig förbi. 

Väl utanför orten fortsatt leden utmed vägen. Jag föredrog vägen när jag såg att leden försvann in bland brännässlor och taggbuskar. Det var ändå bara ett par hundra meter  det gällde.  Där leden skulle vika av in i skogen fanns en rastplats med flera bord  och bänkar.  Eftersom det fläktade lite lagom där blev jag kvar en bra stund medans jag läste på om dagens etapp. Det skulle inte bli några större höjdskillnader och det kunde antas vara bra vägar. Så rätt vad det var kom jag på mig att jag drällde runt igen. Tur att jag har semester.

Strax innan Brennersgrün ser jag redan när jag kommer ur skogen att vägen är avspärrat och att det står en massa bilar där. Först när jag är framme uppfattar jag även arbetarna som sitter och har lunchpaus. I det kommande skogsområdet pågår trädfällning och därför är leden avstängt fram till sista augusti. Då alla dock satt eller stod där på plats och således inga träd kunde ramla ned på mig gick det bra att gå genom området istället för den skyltade omvägen. Det var bara två träd som jag behövde kliva över. Det verkade som om de försökte att hålla leden fri. Det är ju inga totalavverkningar som man håller på med i Tyskland utan man tar bara en viss procentsats av träden.

Där byn Brennersgrün övergick iskogen igenhade bybor med hjälp av turister,  folk från grannorter och andra skapat ett litet ”Mossby” som de kallade det. Allt var skapat av mossa, träbitar, kottar, stenar och annat naturligt material. Bara lite hade inte tagits från skogen. Det var roligt att gå på upptäcktsfärd. 

Javandrade vidare mot mitt mål. Mitt mål hette Rodacherbrunn. Sisådär två tre kilometer innan såg jag ett skyllt som annonserade ett  gästgiveri förutom det lite märkliga ”grillkiosk med övernattning” som jag visste om. Jag kom fram till orten nästan där den övergick i igen. Alltså traskade jag inåt byn. Men inget gästgiveri gick att hitta. Jag kunde möjligtvis ana var den hade funnits. Och grillkiosken hade stängt för sen halva eftermiddagen. Vag nu? Det hade regnat några korta skurar under sena eftermiddagen som resultat av värmen under dagen.  Även nu sog himlen inte riktig tillförlitligt ut. Den kunde hålla sig men det kunde lika väl dra ihop sig till världens åskoväder. Till att börja med satt jag mig utanför vindskyddet i skogsbrynet och filosoferade. Efterhand blev det klart att himlen förmodligen skulle hålla sig så hag tog mitt pick och pack och fortsatte utmed leden i jakt efter två lämpliga träd att fästa min hammock i. Jag ville inte stanna så när bilvägen. Efter ca två km hittade jag ett lämpligt ställe och nu var jag mer uppmärksam på att hammocken hängde jämnt.

Att gästgiverierna stänger ner för gott är inget fenomen som jag mötte först idag. Det saknas gäster men det är inte det ända problemet. Det finns inga unga som vill ta över, som vill satsa här ute. Och till viss del förstår jag dem. När det inte finns nån service vem vill då stanna. Även det lite större orterna saknar livsmedelsbutik, post eller läkare.  Där i skogsbrynet hade jag inte ens mobiltäckning för att ringa ett samtal. Att jag inte hade nån internet var jag vid det här laget van vid men där kunde jag inte ens ringa.

Det kändes lite vemodig idag. På kilometerskyltarna står alltid nån större orter som kan tänkas vara etappmål och några mindre ställen som särskilda minnessten, utsikterna eller nån mindre by. Idag dök Blankenstein upp för första gången. Bara 29 km på morgonen och det räknades sakta men säkert ner. Det betydde att jag närmade mig obönhörligen mitt mål. Normalt är jag ute längre. Inte nödvändigtvis längre sträckor men flera dagar. Nu var jag nästan framme vilket jag inte riktig gillade. 

Etapp sju: strax innan  Neuhaus am Rennweg – Steinbach am Wald

Längd: ca 25 km

Jag kunde knappt skriva igår kväll utan tappade läsplattan på grund av att jag somnade. Då var klockan inte ens åtta. Vid midnatt vaknade jag för att några fåglar skränade. Undrar om det var ett äktenskaplig gräl eller om nån var ute och störde. Vid kl. 5 väckte mig fåglarna med sin morgonsång. Jag var glad att jag kunde somna om och sov till kl.8. Tolv timmar … det behövdes. 

När jag plockade ned hammocken förstod jag varför jag hade vaknat i mitten av den. Trött som jag var hade jag inte kollat att hammocken hängde rakt. Tur att det inte var alldeles för snett. När allt var nedpackat traskade jag bort till en bänk med bord för att äta frukost. Tur att jag har ett litet matförråd i ryggan. Vattnet var det viktigaste och det hade jag kvar. 

Vid kl. 9.30 startade jag på riktig. Det visade sig att jag bara var  knapp tre kilometer före mitt tänkta mål från gårdagen. Inne i Neuhaus  handlade jag lite hos Lidl. Jag behövde framförallt fylla på vattenförrådet. Det blev lite frukt också. Har verkligen saknat färsk frukt. Men det väger en del.

Med hjälp av kartan genade jag lite. Det blev inte mer än en kilometer som jag sparade på det sättet men i slutet kan en kilometer vara mycket. Första halvan av vägen gick på fina småvägar genom skogen. En bit gick på en lokal poesi-led. I jämn avstånd från varandra stod det skyltar med bilder av gamla skriftställare,  lyriker och andra. Många gamla stora namn men också mer regionala förmågor. 

Under en översiktstavla över denna avsnitt av leden satt en skylt som varnade för att lämna vägarna. Jag befann mig i närheten av den tidigare gränsen som delade Tyskland och Europa i öst och väst. Hit fick ingen komma på den tiden. Här hade den östtyska regimen lagt ut otaliga minor för att hindra folk från att ta sig till väst. Även om man efter återföreningen försökt att noggrant städa upp minorna så kan man inte utesluta att det finns några kvar. Så bäst att inte lämna vägarna. Det är snart 28 år sen muren föll men vissa saker kommer vi att få leva med länge till. 

På en sträcka på ca 6 – 7 kilometer hade den originals sträckan av Rennsteig-leden fallit offer för vägen. Det fanns dock en fin och bred cykel- och gångbana bredvid. För den som inte ville trampa asfalt hade det skapats en alternativ sträcka inne i skogen. Enligt min guidebok skulle den bara vara obetydligt längre än sträckan vid vägen men enligt kartan borde det vara märkbart. Erfarenheten har även lärt mig att dessa försök att få bort leden vägar och skogsvägar sällan är lättgådda alternativ. Då jag dessutom visste att de två ställen som jag hade ”kollat in” som möjliga övernattningsplatser redan var upptagna satsade jag på originalsträckan/bilvägen och att nå Steinbach am Wald i alla fall. Jag ångrade mig nog ett par gånger men med en massa ”men-jag-ska” tog jag mig i mål. Hotellet hade ett rum ledig åt mig  men den var ostädat ännu. Om jag ville sätta mig ner och äta nåt så skulle de under tiden ordna rummet. Jag orkade inte äta något så slut som jag var men det var underbart med ett stort glas öl. 

Etapp sex: Masserberg – strax innan  Neuhaus am Rennweg

Längd: ca 19 km

Bästa dagen hittills !!! Vaknade till klarblå himmel och tornsvalornas skrik. Ända minus var att det kändes som om jag hade sovit för lite. Segt. Kan nog vara så. Antagligen borde jag ha sovit typ tio timmar de här nätterna vilket jag inte ha gjort.

Pga segheten kom jag väldigt sent ifrån hotellet och när jag väl hade handlat bröd o pålägg mm så var det ännu senare. Jag hade haft med mig rågbröd, rökt medwurst och ost hemifrån. Man lär sig vad som håller utanför kylskåpet även när det är varmt. Men nu hade jag ätit upp det mesta och jag behövde påfyllning. Särskild med tanke på att vädret hade blivit bättre och jag därför skulle ha möjlighet att sova ute. Och då skulle jag behöva frukost. 

Jag försökte att gå på. Dvs inte stanna upp så mycket för mikropauser. Det var rätt lätt. Det första åtta kilometer var snabbt avklarad. Vägen var i likhet med de senaste dagarna  utan några större höjdskillnader. Leden bildade hittills vattendelaren mellan flodsystemen Saale/Elbe och Werra/Weser. Idag kom jag fram till ett område där de bäckar som rinner fram ur marken tillhör tre olika avrinningsområden. Förutom de två tidigare nu även Main/Rhein.  I närheten av Sigmundsburg finns till och med en obelisk rest som uppmärksamma detta då det är en stället i Tyskland där denna hydrografiska ”fenomen” finns.

Under hela turen har jag sett mycket blåbärsris, hallon- eller björnbärsbuskar. Tyvärr dock utan bär. Hallonen och björnbären hade börjat bilda frukter men de hade sen torkat. Blåbären hade jag inte sett en skymt av … förrän idag. Och de var rätt så små och inte så många heller. 

Efter Limbach gjorde jag en ordentligt rast. Det var bara 7 km kvar men nu kom tröttheten smygande. Med stormsteg. Till slut kändes det väldigt tungt. Med 2,5 km kvar till Neuhaus kastade jag in handduken. Jag behövde ju inte gå hela vägen … jag har ju min hammock i ryggsäcken. Vatten hade jag tillräckligt kvar och platsen var inte alls dumt. Träden stod glest men inte för glest och marken dominerades av gräs och blåbärsris. 

Jag plockade upp hammocken ur ryggsäcken och började ”montera” den. Det kändes som om jag hade hjärnsläpp. Knutarna ville inte som jag tyckte att de borde. Till slut blev det principen: många knutar är lika bra som några få men ordentliga. 

Det har gått ett par dagar sen jag la in senaste berättelsen. Jag har sovit ute två gånger och råkat ut för gästgiverier/hotell utan wifi. 

Mobilen hade jag lyckligtvis kunnat ladda med en eu-pott så litet kontakt med yttervärlden hade jag. Det var dock väldigt dåligt täckning inte bara i skogarna utan även i närheten av ”civilisationen”. Att ladda upp hela blogginlägg var inte att tänka på. Dessutom är det svårt via mobilen (pga storleken) och läsplattan är fortfarande beroende av wifi.

De senaste dagarna har jag nu varit i München och träffat gamla vänner. Nu sitter jag på tåget och har wifi ….. och lugn och ro. Så nu kommer alla blogginlägg på en och samma gång. 

Etapp fem: Frauenwald – Masserberg

Länd: 17 km + 2

I Tyskland finns begreppet ”Bergfest”.  Den används mest på resor eller kollo. Den betecknar dagen som ligger mitt i. Lika många dagar sen ankomsten som till hemfärden. Ofta blir det en liten fest eller nåy annat litet extra just den  dagen. Jag vet inte om det finns nån liknande term på svenska. Hursomhelst så hade min vandring Bergfest idag. Femte vandringsdagen utav nio och så nådde jag prick kl. 12 (jag skojar inte) mitten av leden. 

Leden mättes 2002/2003 av delstatsmyndigheten och är officiellt 169 kilometer, 293 meter och 77 cm lång. Mitten har man således nått efter 84,646885 kilometer. Förlåt mig men det är den där tyska noggrannheten ….

Jag hade sovit en bra bit ifrån leden. När jag kollade in dagens etapp på kartan undrade jag om jag inte skulle kunna ta en annan väg än upp mot exakt det stället som jag hade blivit hämta ifrån igår kväll. Men det var en stor damm i vägen och jag hade i princip fått gå hela vägen till Masserberg på andra vägar än Rennsteig-leden. Och då hade jag ju missat mitten. Det visade sig dock att jag kunde gena upp till leden och slapp därmed den bilvägen runt. Det var bara 2 km tillbaka.

Dagens etapp var med avstånd den tråkigaste hittills. Den gick stora delar av dagen väldigt nära bilvägen för att inte säga tidvis till och med i dess dikesren. Inte för att det är så mycket trafik här men i alla fall.

Jag hade igår hunnit gå t å km av det som skulle vara dagens etapp och det kändes som om jag hade all tid i världen. Det var nog därför som jag vilade borttiden. Det finns alltid nåt att stanna upp vid. Fåglarna till exempel. De sjunger och har sig som om det vårre typ maj. Många bofinkar, koltrastar, en och annan talgoxe och några duvhökar.

 Och  gärdesmygg. Oh jag hade världens bästa möte med två små precis blev redo att flyga. Jag hade hört föräldrarna tjata när jag gick i en mindre ravin och blev långsamt för att inte säga stannade upp för att se om jag kunde upptäcka krabaterna. Och så ser jag de små bara två meter ifrån mig att komma fram ur boet. Gissa att jag stod still och i slow motion grep efter kameran. Den ena satt och tog sats med hela kroppen utan att komma nånvart. Sen efter ett skutt/hopp fick den till det och flög nån meter bort. Den andre som var lite mindre och rufsigare satt kvar längre men kom iväg den med. Ett av de finaste djurmöten jag någonsin haft.

Ikväll lyxade jag till det att äta hotellets restaurang.  Måste säga att jag var ordentligt hungrig också. Annars blir det sällan så mycket mat på kvällen. Maten var väldig gott. Länge sen jag åt så bra steak. Efter maten kom jag att prata med två andra bord vilket inte är det vanligaste i Tyskland. Det visade sig att vid det ena bordet satt hotellchefens fru med sin mamma och det vid det andra satt också mor och dotter. Det blev en trevlig kväll med intressanta samtal. En riktig fin avslut på dagen.

Etapp fyra: Oberhof – Frauenhof

Längd: 19 km +

Det lät i gårdagens inlägg som om det inte hade regnat nåt als. Så var det inte.  Det var dock nån mellandag med bara skurar.  Idag hade jag åter regnväder.  Väderprognosen hade lurat i mig att det skulle kunna vara torrt. Men vad ska jag säga … under förmiddagen regnade det genomgående intensivt men inte lika våldsamt som här om dagen. Vägarna särskild de mindre blev som små floder. Under lunchtiden var det torrt uppifrån bara för att åter börja dugga under resten av dagen. 

Dagens etapp var lättgången. Leden går ofta på breda skogsvägar som är välvårdade. De mindre skogsstigarna var flera idag än på tidigare etapper men även de var helt okej. Höjdkurvan var mjukt. Inga branta backar här inte. Utan mjukt uppför och nerför. Det märktes inte att jag kom upp till 982 meter över havet (okej det här är nu verkligen ledens högsta punkt) vid Großer Beerberg. Om jag tänker på hur naturen i Sverige ser ut vid sådana höjdmeter så kan skillnaden inte vara större. 

Utmed hela leden finns många informationstavlor med rätt korta texter om det som finns utmed vägen. Några saker som ”monumentet” till minne av de skogsarbetare som under efterkrigsåren sågade ned stora delar av skogen då den var angripen av barkborrar var väl synligt.  Men tunnlarna under marken för såväl bilvägen som tåget hade man passerat ovetandes.  De (restaurerade) trärännor vid Alte Tränke hade jag kanske sett men inte förstod att de har anor från medeltiden. 

Några dagar har jag i princip hoppat över lunchen. Idag kom jag dock fram  en restauranger lagom till lunch och blött och småkallt som jag var gick jag in. Det blev en Soljanka och ett litet öl. Jag tycker mycket om Soljanka men äter den alldeles för sällan. Denna soppa har sin ursprung i det ryska köket och har fått stor utbredning i Östtyskland under DDR-tiden. I Västtyskland har jag aldrig träffat på den men här är det ett måste på varje matsedel. Så jag passar på. 

Tanken var att dagens etapp skulle avslutas efter 17 km strax efter den numera nedlagda Bahnhof Rennsteig. Men det hotellet som jag hade siktat mig in på var fullbokat. Det kan tyckas vara våghalsig att jag inte har bokat mina övernattningar men jag vill vara fri i val av etappmålet.  Dessutom ville jag gärna sova i min hammock utan att vara bunden till hotellbokningar. Nu har ju det senare fallit pga all regn men ändå. Hur som helst så var jag helt slut när jag fick veta att jag behövde vandra vidare. Två kilometer bort fanns ännu ett ställe.  Det visade sig ha semester ( !!! ). Vem f.. stänger sitt gästgiverie när det finns mest gäster. Nästa härbärget utmed Rennsteig var ytterligare 7 km bort. Inget jag skulle ha orkat. Bussarna brukar sluta gå vid kl. 15. Typ. På andra sidan det stängda gästgiveriet upptäckte jag en kommunal anslagstavla. Där brukar finnas aktuell information. Tror dock att det sällan finns en lista med restauranger där. Det fanns dock här och vad ska jag säga …där fanns även två hotell. Det första var fullbokad det med men det andra hade fått en avbokning så att jag fick rum !!! Tur måste man ha. Och chefen hämtade mig till och med upp. Det var ca 3 km som jag slapp gå.  Det togs tacksamt emot. Han räddade min natt. Annars hade jag fått gå tillbaka en bit till vindskyddet vid skogen för att sova där eller för att regnandet till trots hänga mig mellan träden.

Etapp tre: Kleiner Inselsberg – Oberhof

Längd: 31 kilometer

Vädret hade lugnat ner sig. Det var visserligen molnigt och kallt men i alla fall torrt. Vinden var ordentligt. Efter frukosten klädde jag på mig ordentligt. Dock inte regnstället.  

Mitt handbok för vandringen hade angett etappen mellan Großer Inselsberg (som jag hade passerat under gårdagen med ca 1,5 km) och Oberhof med 25 km. Det var därför som jag var rätt tillförsiktligt att jag skulle klara mig dit även om jag hade brutit gårdagens etapp för tidigt. Men tji fick jag. Bara nån kilometer efter starten fick jag dock upptäcka att det därmed 25 kilometer inte stämde. Det var typ 31 kilometer. Och det är lite mycket. Men till att börja med fortsatte jag på leden. Vad annars. 

Vägen gick uppför. Brant uppför men ändå på rätt ordentliga vägar. Sen fortsatte den lite upp och ned från ena höjden till nästa . På en höjd stod en utsiktstorn. Därifrån hade jag den första riktiga utsikten över området. Eftersom leden mestadels går genom skogen ser man annars inte så mycket. Även om man skulle ha bra väder. 

Idag var mycket folk ute och promenerade. Mest turister som bara var ute på ”kortare” turer men även några som liksom jag var ute på långtur. En pappa med sin tonåriga son som skulle gå halva leden, ett äldre par som skulle gå hela leden på en dag mera än mig men som också hade börjat tidigare. Sen var det många lokala som var ute oxå. Det är alltid tacksamt att prata med de. Man får aktuell information om leden och annat nyttigt. 

Men tillbaka till min tur. 31 kilometer var ändå lite mycket som sagt. Det ända stället att övernatta på var, förutom mitt gamla etappmål, att gästgiveri efter ca 12 kilometer. Om jag hade sovit där hade jag förlorat en hel dag. Jag brukar alltid ha dagar över men inte denna gång. Så att sova där var inget riktig alternativ. Jag funderade över om jag skulle ta mig till Oberhof på ren vilja men jag tvivlar på att jag hade orkat. 20 km är mycket för mig. 25 km hade jag nog mäktat med. Vägarna är ju ändå rätt lättgånget jämfört med det jag är van vid från Stockholm. Men 31 km … och så ska jag ju fortsätta imorgon också. Så vad göra? Vid Neue Ausspanne går leden över en gata där det även går nån buss. Det gick en buss en stund efter att jag kom dit men busschauffören hade inte den blekaste aning om jag skulle kunna ta mig från dess slutdestination mot Oberhof  …. I slutändan ringde jag efter en taxi. Det kostade men jag tyckte att det var det värt. 

Taxin lämnade mig i närheten av ett gästgiveri ur min vandringsbeskrivning. När jag gick de sista meterna tyckte jag att stället såg ödsligt ut. Trots det sa tjejen i receptionen att det var fullbokad. Jag kunde inte annat än att vandra vidare. Oberhof är ett sportcentrum och här finns många olika möjligheter. Men jag tog ett av de första för att inte ha så långt tillbaka till leden imorgon. 

Kanske går jag ändå ner till centrumet imorgon bitti för att handla bröd. Jag åt inte i restaurangen  ikväll utan åt lite matsäck. Nu måste den fyllas på.